Två systrar möts i blå rymd, nedsänkta i en gemensam blåhet som förmedlar en sorts samfälld eftertänksamhet. En ritad hopphage kan antyda en gemensam barndom. Där barn vi lekt… Och det är intressant att notera vilken verkan några utspridda prickar har.

   Marie Palmgrens grafik har både en romantisk eller drömsk sida och en mer ”abrupt” sida med förskjutningar och inskott. Ett bortvänt ansikte, en svart yta eller skugga laddar för en känsla av drama. En viss grafisk sparsamhet förstärker detta; svart linje, vitt och en färg. Rytm och mönster. Rattle and shake. Det finns hela tiden växlingar inne i bilderna. 

Linjer kan vara upptäcksfärder, streck bredvid varandra samspelar. Något så enkelt som ett svart streck rymmer omöjligt många möjligheter. Jag tror att Marie Palmgren är en ovanligt streckobservant person. Med lite ytterligare eftertanke kan påståendet utsträckas till att hon nog är en ovanligt observant person. Som tycker om att se.

   Den som har sällskap med Marie till exempel i Venedig, bland kanaler och biennaler, eller på flanerande konstrunda i någon annan stad, märker snart att hon får syn på väldigt mycket, och gärna dokumenterar det. Foton som senare kanske kan bli bildimpulser, en reservoar. 

   Jag tänker mig att bildskapandet för henne är en del i ett pågående flöde. Även bilderna, de grafiska bladen kan fortgå i varandra. En del av en bild kan återbrukas i en ny; där är de digitala möjligheterna smidiga. 

   Ganska praktiskt verkar även detta att vi på något sätt ofta tycks vara både ute och inne i bilderna. Man går ut och går in på samma gång. Jag får ofta för mig att det är i en stad, utan att riktigt kunna säga varför. Som att staden finns där utan att den är direkt uttalad.

Skönhet är tydligtvis tillåten. Ömsom materialisera mönstren, som tyger, ömsom träder bildscener fram. Blundande står en ung kvinna med ett litet turkost utrymme mellan händerna, som ett tyst löfte. 

Lisbet Ahnoff Konstvetare  nov 2012